Mig själv!

 Tankarna snurrar, hjärtat gör detsamma. Ingen ro till nånting. Så har det känts hela helgen, till och från. Saknar mycket här i livet. Mest saknar jag mig själv. Vart är JAG? Hur ska jag få ordning på mina känslor egentligen? Ju mer jag försöker, desto värre blir det. Varför försöker jag ens? För att jag vill så mycket mer. Att ge upp är inte jag. Inte någonstans. Men ibland känns det som man skulle vilja göra just det. Gå under jorden, iallfall för några dagar. Tur i oturen att det ALDRIG finns tid att göra något liknande. Alltid är det något. Jobb som väntar, Uppsatser som måste skrivas, Föreläsningar att gå på, Tusen olika tider att passa, ett hushåll att sköta om, Tre underbara barn att ta hand om, men ändå...Att vara ensam...  Det är något jag valt. För att få ro till allt det här som fyller mitt liv. För att orka vara den jag vill tro att jag är. Om hon nu finns kvar där.
Sova. Det är väl vad jag borde göra just nu. Arbete väntar tidigt imorgon. Med det jag gillar (nästan) allra mest. Tror jag. Känns som den känslan försvinner för tillfället den med emellanåt just nu. Ska kämpa bort den. Jag har kämpat. Och jag HAR kommit dit jag är idag. Egentligen är jag stolt över mig själv. Det finns där någonstans, långt borta. Jag kan, Jag vill! Jag SKA!

( Löste sig efter många om och men med artikeln. Hittade en tillsist. Och är så gott som klar med sammanfattningen. Hade nästan glömt att jag i ren förbannelse skrev det inlägget. Var väldigt förbannad! Haha.. Typiskt mig, med noll tålamod. )